Många flyktingar och andra tvångsfördrivna lever i fattigdom. 85% av alla flyktingar bor i utvecklingsländer och en tredjedel av dessa bor i de allra minst utvecklade länderna, med utspridd extrem fattigdom.

I Libanon, till exempel, visade en uppskattning från 2021 att nio av tio syriska flyktingar lever i extrem fattigdom. Och i Uganda, som är värd för den största flyktingbefolkningen i Afrika med 1,5 miljoner flyktingar, främst från Sydsudan, visar en undersökning av UNHCR/Världsbanken om de socioekonomiska följderna av covid-19 att kring hälften av flyktingarna i landet beräknas leva under fattigdomsgränserna.

I kampen mot fattigdom bland de som tvingats på flykt arbetar UNHCR för att säkerställa att sociala skyddssystem stärks och utökas till att inkludera de som tvingats på flykt. UNHCR arbetar även för att säkerställa att flyktingar har lika rättigheter till ekonomisk inkludering och rätt att arbeta, vilket kan säkerställa försörjning.

Ett konkret initiativ är “Coalition to Alleviate Poverty”, där UNHCR samarbetar med Världsbankens Partnership for Economic Inclusion och 13 NGO-partners. Koalitionen har satt som mål att minska fattigdomen för 500 000 hushåll, bland både flyktingar och deras värdsamhällen, i 35 länder inom 5 år.

Otryggad livsmedelsförsörjning gör människor sårbara för sexuella övergrepp, våld och exploatering – och otryggad livsmedelsförsörjning riskerar att förhöja de faktorer som tvingar människor på flykt. År 2019 upplevde globalt 135 miljoner människor i 55 länder och territorier akut otryggad livsmedelsförsörjning och omkring 80% av de som tvingats på flykt bor i länder eller territorier som påverkas av undernäring och akut otryggad livsmedelsförsörjning.

Som en konsekvens av underfinansieringen av det humanitära biståndet står flyktingar ofta inför nedskärningar av matransoner, vilket riskerar att leda till undernäring, anemi och tillväxthämning hos barn. År 2021 stod till exempel nästan 72% av de nära fem miljoner flyktingar som bor i östra Afrika och Afrikas horn inför nedskärningar av matransoner till följd av för låg finansiering.

Utöver att bidra med matstöd tillsammans med exempelvis FN:s livsmedelsprogram (WFP) stödjer UNHCR regeringar att införa åtgärder för att kontrollera undernäringen genom att främja lämpliga vanor för små barn och spädbarn. UNHCR kämpar även för att partners och regeringar ska inkludera flyktingar i sina näringsprogram.

Som ett konkret initiativ har UNHCR och WFP i flera år byggt upp trädgårdar i flera våningar (MSG) i flyktingläger i Kenya och Etiopien. Dessa trädgårdar är del av en strategi för tryggad livsmedelsförsörjning för att stödja en varierad kost och öka flyktingars bidrag till sin egen matkonsumtion.

7,9 miljoner flyktingar är barn i skolålder (fram till slutet av 2020). Deras tillgång till utbildning är begränsad och nästan hälften av dem kan inte gå i skolan över huvud taget. På alla nivåer är inskrivningen bland flyktingar lägre än bland icke-flyktingar. I takt med att flyktingbarn blir äldre så blir läget snabbt värre och de på högstadienivå har störst risk att hamna efter.

År 2019-2020 skrevs 68% av flyktingbarn in i skolan på grundnivå; på högstadienivå var genomsnittet bara 34% och det sjönk till så lågt som 5% på universitets- och högskolenivå.

Dessutom pekar ett antal faktorer på att kvaliteten i flyktingars utbildning har sjunkit. Antalet elever per lärare kan vara så högt som 70:1 och andra utmaningar såsom brist på utbildade lärare, brist på klassrum och brist på skolmaterial och förnödenheter består.

UNHCR är partner med regeringar, internationella organisationer – såväl som icke-statliga organisationer och den privata sektorn – för att säkerställa kvalitetsutbildning för barn och ungdomar på flykt. Nyckeln är att inkludera flyktingar i nationella utbildningssystem i nära samarbete med nationella myndigheter. Enligt UNHCR är detta det mest hållbara alternativet.

Ett exempel är UNHCR:s partnerskap med Educate a Child som sedan 2012 har hjälpt mer än 1,2 flyktingbarn och internflyktingbarn få tillgång till grundskola och minska risken för att barn hoppar av skolan i länder som Syrien, Rwanda och Sydsudan.

Vad gäller högre utbildning har UNHCR satt ett ambitiöst mål tillsammans med sina partners – målet “15by30” – som siktar på att säkerställa att 15% av flyktingungdomar, eller totalt runt 500 000 flyktingar, kan få tillgång till högre utbildning år 2030. Ett initiativ för att stödja denna ambition är UNHCR:s så kallade DAFI-stipendieprogram,som sedan 1992 har gett stöd till över 18 000 unga flyktingar med stipendier för att kunna gå på universitetet.

Kvinnor och flickor utgör kring hälften av alla flyktingar, internflyktingar och statslösa personer över hela världen. Diskrimineringen och ojämlikheten som kvinnor och flickor står inför i vissa samhällen ökar i tider av flykt, och flykt kan även förstärka sårbarheten hos till exempel ensamma flickor, gravida kvinnor, och kvinnor som driver eget hushåll.

Den socioekonomiska inverkan som covid-19-pandemin haft på samhällen på flykt har bidragit till ökade risker för våld, övergrepp och sexuellt utnyttjande, som alla är konsekvenser av ojämlikhet mellan könen. Pandemin har även lett till att många flyktingflickor hoppat av skolan för att arbeta eller gifta sig.

Allt UNHCR:s arbete styrs av UNHCR:s policy om ålder, kön och mångfald och mer specifika åtaganden för att säkerställa jämlikhet för kvinnor och flickor – och för att göra världen till en tryggare plats för kvinnor och flickor. En konkret åtgärd är att säkerställa att kvinnor och flickor i flyktingsituationer förses med individuell registrering och dokumentation, vilket är en viktig förutsättning för jämlikhet. UNHCR sköter även program som hjälper kvinnor förbättra sina ledarskapsförmågor, minskar hinder för flickors utbildning och säkerställer att kvinnor och flickor får tillgång till möjligheter.

Ett exempel är från Kamerun där UNHCR i huvudstaden Yaoundé har arbetat med ett flyktingkollektiv med representanter från olika flyktinggrupper, men där kvinnor är mycket underrepresenterade. Genom att arbeta med regeringar och icke-statliga organisationer kunde UNHCR anordna ledarskapsmöjligheter för att informera flyktingkvinnor om möjligheter för ledarskap, vilket resulterat i en mer jämställd representationen framöver.

På en global nivå medverkar UNHCR i ett antal internationella forum som fokuserar på jämställdhet och sexuellt våld, såsom  FN:s “Action against Sexual Violence in Conflict” samt “Inter-Agency Standing Committee’s Expert Group on Protection from Sexual Exploitation and Abuse”.

Tillgång till säker och hållbar energi är ett grundläggande mänskligt behov. Begränsad energitillgång påverkar befolkningar i humanitära förhållanden negativt – och kan särskilt öka riskerna för kvinnor och barn. Dock visar en uppskattning att ungefär 97% av flyktingsamhällen i läger har begränsad eller ingen tillgång till elektricitet – och minst 80% förlitar sig på ved för matlagning och värme.

Tillgång till pålitlig och hållbar elektricitet, inklusive fler timmar med ljus, betyder att flyktingar kan arbeta, studera, driva företag och mötas – allt detta leder till bättre välbefinnande och självtillit. Att ha renare bränsle till matlagning innebär att flyktingar kan lägga mindre tid på att samla ved, vilket kan vara farligt för kvinnor och flickor, och undvika att andas in den ohälsosamma röken från ved.

UNHCR arbetar med många olika partners för att hitta lösningar och förse flyktingsamhällen med ren energi, inklusive genom att främja hållbar teknik för hushållsenergi. I lägret Kutupalong i Bangladesh, hem till över 800 000 rohingyaflyktingar, har UNHCR distribuerat gasol till fler än 100 000 hushåll för att säkerställa säker och hälsosam energi till matlagning. Och i Etiopien stödjer UNHCR och IKEA Foundation minikooperativ för solenergi som förser både somaliska flyktingar och deras värdsamhällen med ren energi som de har råd med.

Under 2020 lanserade UNHCR en utmaning gällande ren energi, Clean Energy Challenge, som sammanför den privata sektorn, regeringar och organisationer för att förverkliga ett ambitiöst mål att till 2030 tillhandahålla prisvärd, pålitlig och hållbar energi till alla bosättningar för människor som tvingats på flykt och deras närliggande värdsamhällen.

Brist på internetuppkoppling, såväl som kostsamma enheter och begränsade utbildningsmöjligheter, hindrar många flyktingar och internflyktingar från att dra nytta av ny teknik. UNHCR anser att befolkningar på flykt och deras värdar har rätt att vara en del av ett uppkopplat samhälle.

UNHCR har lanserat ett initiativ gällande internetuppkoppling för flyktingar, Connectivity for Refugees Initiative, som leds av UNHCR:s innovationsgrupp. Initiativet syftar till att säkerställa digital inkludering och att ge människor som tvingats på flykt tillgång till teknik, vilket gör det möjligt för dem att bygga en bättre framtid för sig själva, sina familjer och världen.

UNHCR arbetar med många intressenter, inklusive den privata sektorn, för att säkerställa bättre anslutningsmöjligheter för flyktingar samt dra nytta av teknologi och innovativa tillvägagångssätt i humanitärt arbete. Under 2021 tecknade UNHCR till exempel ett partnerskap med Ericsson  för att utveckla uppkopplingen i humanitära nödsituationer – och sedan 2013 har UNHCR och Vodafone Foundation utökat flyktingars tillgång till utbildning och anslutning via programmet Instant Network Schools i länder som Moçambique, Demokratiska republiken Kongo och Kenya.

När de väl får chansen använder många flyktingar själva banbrytande och innovativ teknik för att lösa problem och ta itu med utmaningar. Ett exempel är från flyktinglägret Zaatari i Jordanien – här designade den syriske flyktingen Marwan, som studerar robotik vid lägrets innovationslabb, en robot för att dispensera handsprit  och hjälpa i kampen mot covid-19.

Flyktingar, internflyktingar och statslösa grupper befinner sig i ständig risk för utanförskap – socialt, ekonomiskt och politiskt – samtidigt som de redan är bland världens mest utsatta och undertjänade samhällen.

Över hela världen riskerar många minoriteter och ursprungsbefolkningar att leva i samhällets utkanter, och tvångsförflyttning förstärker ofta den diskriminering och ojämlikhet de möter. Detta är till exempel verkligheten för Awá Mayasquer-folket i Colombia som i decennier har varit bland landets miljontals internflyktingar.

En annan utsatt grupp är hbtqi-flyktingar som – även efter att ha flytt från förföljelse, våld och kränkningar av rättigheter – ofta fortsätter att möta stigmatisering, diskriminering och hot under sin flykt och fördrivning.

Styrt av policyn gällande ålder, kön och mångfald arbetar UNHCR för att säkerställa lika möjligheter och för att stoppa diskriminering genom att främja social, ekonomisk och politisk inkludering av alla, oavsett ålder, kön, sexuell läggning, funktionshinder, ras, etnicitet, religion eller annan status. Samtidigt förespråkar UNHCR att stater ska anta migrationslagar som säkerställer och stödjer inkludering.

UNHCR arbetar också med regeringar och andra partners för att utrota statslöshet och säkerställa att statslösa personer åtnjuter sina mänskliga rättigheter utan diskriminering trots att de saknar medborgarskap. Den 10 år långa kampanjen #IBelong syftar till att utrota statslöshet till 2024.

Konsekvenserna av klimatkrisen ses i allt högre grad som en förstärkande faktor för de sårbarheter, hot och konflikter som tvingar människor att fly. Nästan 9 av 10 flyktingar och 7 av 10 internflyktingar kommer från de länder som är mest sårbara för och som minst kan anpassa sig till klimatförändringarna.

Dessutom befinner sig flyktingar och deras värdsamhällen vid frontlinjen av klimatkrisen och lever i särskilt klimatutsatta områden där översvämningar, torka, ökenspridning och extremt väder bidrar till att ytterligare försvåra deras situation. Detta pågår i till exempel Somalia, Sydsudan och Bangladesh.

Under vägledning av en strategi för klimatåtgärder stärker UNHCR sin respons och höjer sina ambitioner genom att tillhandahålla juridisk vägledning för att säkerställa bättre skydd för människor som tvingats fly i samband med klimatförändringar, genom att minska miljöns degradering och öka resiliens, samt genom att begränsa vårt egna klimatavtryck.

Ett exempel ses i flyktinglägret Minawao i Kamerun där UNHCR och partners sedan 2018 har lanserat program för att vända avskogningen. Flyktingar och deras värdar har planterat 360 000 plantor och därmed gjort lägret och den omgivande miljön grönare.

UNHCR ökar också medvetenheten och förespråkar förändring genom deltagande i ett antal globala forum och processer, som till exempel Platform on Disaster Displacement.

Med mer än 84 miljoner människor globalt som tvingats fly från sina hem  på grund av konflikt, våld och förföljelse (siffror från mitten av 2021), är bristen på fred och rättvisa påtaglig för miljontals flyktingar och internflyktingar.

Som UNHCR har framhållit upprepade gånger leder världens misslyckande att skapa fred och få slut på konflikter till att globala siffror över människor på flykt når tragiska rekord år efter år – samtidigt som ännu färre flyktingar och internflyktingar återvänder till sina hem varje år. Under decenniet 2010-19 kunde endast 3,9 miljoner flyktingar återvända frivilligt jämfört med nästan 10 miljoner respektive mer än 15 miljoner flyktingar som återvände under de två föregående decennierna.

Vid slutet av 2020 befann sig 76% av alla flyktingar i så kallade utdragna kriser, totalt 49 flyktingkriser som kännetecknas av minst fem år av fördrivning i följd.

Bristen på rättvisa är också direkt kopplad till den ofta förbisedda globala utmaningen med statslöshet: Miljontals människor runt om i världen nekas nationalitet på grund av diskriminering eller brister i medborgarskapslagar. Deras statslöshet innebär ofta att de blir berövade grundläggande tjänster och rättigheter som att gå i skolan, träffa läkare, öppna ett bankkonto eller köpa bostad.

Genom #IBelong-kampanjen och en global handlingsplan arbetar UNHCR med regeringar och andra partners för att få ett slut på statslöshet till 2024. Arbetet inkluderar bland annat förespråkande för att säkerställa juridisk identitet för alla – inklusive födelseregistrering, lagändringar för att undvika ny statslöshet och att säkerställa att statslösa människor har en väg till medborgarskap, samt bättre identifiering av statslösa grupper.

Många framsteg har gjorts – inklusive i Kirgizistan som 2019 blev det första landet att helt utrota statslöshet inom sina gränser, eller i Elfenbenskusten som blev det första landet i Afrika att anta en procedur för att identifiera och skydda statslösa människor.

Med en ständig ökning globalt år efter år av människor på flykt har behovet av att gå samman för att hjälpa, skydda och hitta lösningar för världens människor som tvingats fly aldrig varit mer akut.

UNHCR arbetar med mer än 900 partners över hela världen – från regeringar och internationella organisationer till icke-statliga organisationer, gräsrotsinitiativ och initiativ ledda av flyktingar. Fokus på stärkta partnerskap lyfts fram i ramverket Global Compact on Refugees som antogs 2018 och som uppmanar till en strategi för hela samhället i flyktingbemötandet, inklusive den privata sektorn, akademin, civilsamhället och flyktingar själva.

Detta förverkligades 2019 vid det första globala flyktingforumet, Global Refugee Forum, där mer än 3 000 deltagare samlades och förband sig till totalt mer än 1 400 konkreta löften för att förverkliga ambitionerna i ramverket Global Compact on Refugees.

En av UNHCR:s långvariga partners är Microsoft: Sedan 1999 har vi tillsammans arbetat för att stödja tusentals unga flyktingar med digitala färdigheter och utbildning i datavetenskap vid flyktinglägret Kakuma i Kenya. En annan UNHCR-partner är klädföretaget Uniqlo som sedan 2006 har donerat mer än 35 miljoner klädesplagg till flyktingar i mer än 48 länder, samtidigt som det ger tusentals flyktingar yrkesutbildning och försörjningsmöjligheter över hela Asien.