”Berättelser från fältet” är en intervjuserie som ger inblick i hur vardagen kan se ut för några av våra nordeuropeiska kolleger som arbetar för UNHCR, FN:s flyktingorgan, runt om i världen.
”Ända sedan jag var i tonåren har jag velat hjälpa människor att säkra sina mänskliga rättigheter. Jag kände att det var djupt orättvist att vissa människor, på vissa ställen, fritt kunde uttrycka sina åsikter, sin sexualitet eller religion, medan andra arresterades eller utsattes för tortyr för samma sak. Det gjorde mig riktigt arg. Jag ville ha ett jobb som tillät mig att arbeta för att hjälpa människor att säkra sina rättigheter, och där olika synsätt värdesattes och användes till att bygga ett mer inkluderande, fredligt och rikare samhälle.
Jag var särskilt intresserad av att arbeta för UNHCR just för att det är en organisation som strävar efter detta, och som jobbar direkt med människor såväl som med stater, civilsamhällesorganisationer, näringslivet och andra FN-aktörer. Vi genomför vårt uppdrag på flera sätt – från utveckling av rättsliga normer och påverkansarbete till praktiska interventioner, som kontantstöd, boende och hälsovård för flyktingar – vilket gör arbetet väldigt meningsfullt.”
“Libanon är fortfarande det land som har flest flyktingar per kapita i världen. Hur landet reagerade när över en miljon syriska flyktingar kom var imponerande,” säger Karolina Lindholm Billing. © UNHCR/Diego Ibarra Sánchez
”Jag arbetar som biträdande chef för UNHCR i Beirut, Libanon. Det är en av de största UNHCR-insatserna i världen. Kontoret grundades 1962 men var ganska litet fram till Syrienkrisen, då över en miljon syrier kom till Libanon och kontoret snabbt växte.
En stor del av mitt jobb handlar om att hålla ständig kontakt med olika ministerier, myndigheter, FN-aktörer, civilsamhällesorganisationer och andra samarbetspartner för att diskutera nya eller långvariga problem. Det övergripande målet för den här UNHCR-insatsen är att skapa ett värdigt skydd för flyktingar i Libanon – bland annat genom att säkra tillgång till handlingar, utbildning och hälsovård samt förhindra risken för refoulement, eller tvångsåtervändande. Parallellt så arbetar vi med att finna långsiktiga lösningar för flyktingarna, antingen i deras hemländer eller i ett tredje land. Vi ger kontantstöd till de flyktingar som är allra mest utsatta så att de har pengar till hyra, mat, läkemedelskostnader och andra grundläggande behov.
En ständig utmaning är att behoven hos flyktingarna och den libanesiska lokalbefolkningen är långt större än våra resurser. Libanon är fortfarande det land som har flest flyktingar per kapita i världen. Hur landet reagerade när över en miljon syriska flyktingar kom var imponerande; Libanon har visat en otrolig solidaritet. När människor började fly konflikten i Syrien så öppnade Libanon sina gränser och libaneser sina hem. Flyktingbarn fick gå i skolan och människor fick tillgång till vårdcentraler och sjukhus. Libanons respons till den syriska flyktingsituationen var faktiskt inspirationskällan till flera av de punkter som nu finns med i FN:s globala flyktingramverk, Global Compact on Refugees and its Comprehensive Refugee Response Framework.
Trots detta har det blivit svårare att säkra ett värdigt skydd för flyktingar. Majoriteten av de syriska flyktingarna i Libanon bor på orter där infrastrukturen, kommunal service och avfallshanteringen redan sedan tidigare hade stora brister. Andelen flyktingar som lever i fattigdom har ökat under de senaste åren — till följd av svårigheter till försörjning och att människors besparingar tagit slut. Detta har gjort att människor behöver förlita sig allt mer på humanitärt stöd för att överleva. En sårbarhetsanalys från april-maj 2019, Vulnerability Assessment of Syrian Refugees, fann att 55 procent av syriska flyktingar lever under gränser för extrem fattigdom. Vår bedömning är att den siffran nu är minst 80 procent till följd av att Libanon sedan ett år tillbaka befinner sig i en djup ekonomisk kris, som försämrats ytterligare av covid-19. Detta leder i sin tur till att allt fler familjer blir vräkta efter att inte ha kunnat betala hyran eller att familjer upplever att barnen måste hjälpa till med försörjningen och därför inte längre går i skolan. Det leder också till ökat våld mot kvinnor och att flyktingar känner att de måste återvända till hemlandet för att de saknar möjligheter i Libanon.
Den förödande explosionen i Beiruts hamnområde i augusti i år förvärrade situationen ytterligare. Många libaneser kämpar nu med att få ekonomin att gå ihop och oroligheter mellan olika grupper ökar.
En viktig del av mitt arbete just nu är att öka medvetenheten om vikten av kampen mot fattigdom. Vi jobbar bland annat med FN:s barnfond (UNICEF), FN:s livsmedelsprogram (WFP), Världsbanken, givare och civilsamhällesorganisationer för att utveckla ett skyddsnät där ingen lämnas utanför.”
”Jag har haft så många fantastiska upplevelser under åren; det är också därför jag valt att fortsätta. En upplevelse jag minns särskilt starkt var när en flicka från Rwanda som levde som flykting i Zambia, och som verkligen ville fortsätta studera och utbilda sig till kemiingenjör, fick ett stipendium genom UNHCR:s stipendieprogram för flyktingar (Refugee Scholarship Programme, DAFI). Hon var så lycklig och stolt när hon kunde börja på universitetet.
Jag minns också när vi lyckades med en akut vidarebosättning av flyktingar som riskerade att utvisas till sina hemländer. Jag har även flera positiva minnen av att ha varit med att driva igenom policy – efter omfattande påverkansarbete och tekniska råd – som har hjälpt flyktingar till bättre skydd.
Många av upplevelserna är tillfällen då flyktingar till slut fått sina rättigheter tillgodosedda och därmed kunnat bryta sitt fortsatta beroende av humanitära organisationer. Att kunna hjälpa till att lösa praktiska problem är en givande del av mitt arbete. Som konkret exempel kan nämnas när flyktingar får möjlighet att hämta ut uppehållstillstånd eller andra handlingar tack vare vårt påverksarbete. Eftersom de flesta av oss har ID-handlingar eller pass tar vi det ofta för givet att vi kan röra oss utan att bli stoppade, ifrågasatta eller trakasserade. Att inte ha ID-kort eller rätt handlingar kan påverka stora delar av ens liv.
Det är viktigt att påpeka att alla dessa milstolpar har nåtts genom samarbete – tillsammans med flyktingar och med andra parter. Jag beundrar det arbete som mina UNHCR-kollegor utför, ibland till ett högt personligt pris. Det senaste året har varit väldigt tufft för mina
libanesiska kolleger i samband med att den socioekonomiska situationen i landet försämrats dramatiskt – nu senast till följd av explosionen i Beirut den 4 augusti. Alla påverkas, många på ett personligt plan. Trots detta har teamet fortsatt att säkra livsavgörande stöd till både flyktingar och lokalbefolkningen, och funnit styrka i att hjälpa andra. Det värmer.”
”För några månader sedan tände en syrisk flykting eld på sig själv på grund av att han inte hade råd med hyra och mat till sin familj. Han avled senare av de svåra brännskadorna.
Sedan det socioekonomiska läget i landet försämrats har vårt kontor tagit emot många fler samtal från människor som befinner sig i en desperat situation de inte kan ta sig ur och därför vädjar till oss och andra humanitära organisationer om hjälp. Under de senaste månaderna har vi också börjat få samtal från libaneser som lever i fattigdom.
Även när man känner att man arbetar hårt för flyktingars rättigheter så lever man alltid med känslan av att det är otillräckligt för att det är så många flyktingar och libaneser vars behov inte tillgodoses. Det är då man måste bryta ner problemen till mindre, hanterbara, bitar och ta sig an dem på ett strukturerat och samordnat sätt tillsammans med samarbetspartner.”
Karolina Lindholm Billing, UNHCR
Dela på Facebook Dela på Twitter
