Finländsk “farmor” hjälper skärrad flicka att finna ro

Diana kom till Finland i oktober 2015 när hon var endast två år gammal efter att hennes mor hade kidnappats och försvunnit i hemstaden Bagdad. Rädd för allt som var nytt och konstigt, klamrade hon sig fast vid sin far Azaldeen Kadhem, som själv brottades med oro och sorg.

Azaldeen, 34, säger att Irak inte var en säker plats att uppfostra ett barn. “Vi var alltid rädda”, minns han. “Det fanns ingen ro för Diana i Irak.” Azaldeen och Diana tillhör de 100 flyktingar som har hittat ett nytt hem i det lilla samhället på ön Nagu i Finlands sydvästra skärgård. Där tog 80-åriga Nagu-bon Mona Hemmer paret under sina vingar och blev en farmorsfigur för Diana och hjälpte till att skapa stabilitet i hennes nya liv.

Idag är Diana tre år gammal och hon har verkligen blomstrat. “Hon har vuxit otroligt snabbt och förvandlats från ett ängsligt barn till en flicka som kommunicerar och slappnar av”, säger Mona. ”Hon har en mycket ljus framtid.”

Hennes nya hem i Nagu ligger i en svenskspråkig region i Finland som är en fridfull tillflyktsort för tusentals semesterfirare under sommaren. Utanför sommarens högsäsong bor där 1 500 på ön.

Mona flyttade till ön när hon pensionerade sig för 17 år sedan och bor här med sin partner Kaj. Från början, när samhället fick reda på att man skulle ta emot hundra flyktingar, ville hon hjälpa flyktingarna att känna sig hemma.

”Hon har en mycket ljus framtid.”

Mona arbetar med en kulturförening som arrangerar konserter och konstevenemang på ön. hon är en aktiv och respekterad medlem i Nagusamhället. När invånarna fick höra om den planerade ankomsten av flyktingar började de snabbt förbereda sig.

“Vissa var oroliga för hur flyktingarna skulle påverka vårt lilla samhälle”, berättar hon. “Men framför allt var vi nyfikna. Invånarna i Nagu var sjöfarare och fiskare – de är nyfikna på det okända och på olika kulturer. I stället för att stänga in oss i rädsla, bestämde vi oss för att välkomna de här familjerna och barnen som våra gäster.”

“Att välkomna flyktingar handlar inte om att organisera en massa konstiga separata aktiviteter åt dem. Det handlar om att se till att de känner sig välkomna och delaktiga i vad som redan händer i samhället.”

En grupp människor började arbeta för att inkludera flyktingarna och bjöd in dem att ta del i samhällsaktiviteter.

De pratade med arrangörer av befintliga kurser och klubbar för att anpassa konstklasser så att de skulle passa barnfamiljer, bjuda in flyktingar till motionsklasser, stickningskurser och fotbollslag, och för att ta med unga vuxna till fester och spendera tid med dem. Flyktingarna började snart bygga sina egna nätverk med vänner i Nagu.

“Snart kände de några av våra grannar bättre än vi gjorde”, säger Mona. “I slutändan var det vi som lärde oss av dem och det förde samhället i Nagu närmare varandra.”

Azaldeen fick genast en bra kontakt med Mona och började kalla henne ”mamma”. När han började gå på finskakurser en gång i veckan i den närliggande staden Åbo, erbjöd sig Mona att ta hand om Diana som snabbt adopterade henne som sin surrogatfarmor. I det finländska samhället spenderar barn ofta en dag i veckan med sina far- eller morföräldrar.

“Det förde samhället i Nagu närmare varandra.”

Diana hittade en lugn plats i Monas hem där hon kunde koppla av, leka med hunden, besöka hästen i grannens stall och känna sig som ett älskat barnbarn.

“Mina egna barnbarn är vuxna så jag var väldigt glad när jag träffade Diana”, säger Mona. “Vi har utvecklat våra egna rutiner och Diana känner sig trygg här.”

Azaldeen och Diana har nu fått flyktingstatus och uppehållstillstånd, och Azaldeen har bestämt sig för att stanna i Nagu och studera finska, medan flera av de andra flyktingarna har valt att flytta till större städer.

“Jag vill inte flytta Diana igen nu när vi äntligen hittat en stor familj här”, säger han. “Min familj är Mona och Kaj och de andra i Nagu.”

“Nagu är en bra och kärleksfull plats. Det här är vårt hem nu.”